En seger för laget

Stefan Holm

En sport fylld med egoister
– men Vetlanda har ett lag

VETLANDA. Elit Vetlanda har Sveriges överlägset bästa lagbyggare.

Både på och utanför banan.

Då är det lättare att lyckas i en sport fylld med egoister.

Klockan är två på natten, men det vore en lögn att påstå att Vetlanda sover. Utanför hotellfönstret hör jag öl- och segerrusiga speedwayälskare sjunga om ett efterlängtat SM-guld.

Grattis, Elit Vetlanda.

Grattis, speedway-Sverige.

Att SM-titeln hamnade mitt i Småland är en seger för hela rundbanesporten.

Jag har svårt att tro att det finns någon mer välskött klubb i elitserien, och jag kan inte hitta större ledare än Bo Wirebrand och Jason Crump.

En förare och anförare

Wirebrand, som styrt Elit Vetlanda sedan 2003, har ett förflutet som förare och förbundskapten och lade grunden till årets SM-guld redan under 1970-talet.

Det ligger faktiskt något i det.

När han var proffs i England, det måste ha varit i Newport Wasps, var han nämligen lagkamrat med en viss Phil Crump. Det var tider, det.

Sporten var inte bättre förr, men på ett sätt skilde den sig från dagens speedway. Då, under 1970-talet, var en lagkapten en lagkapten, inte bara på papperet.

Han manade på de andra förarna, tände hopp i mörker och fick alla lagkamrater att känna sig delaktiga.

Phils son har fått lära sig det, både av sin far och av Elit Vetlandas sportchef.

Han heter, just det, Jason Crump.

Jag är djupt imponerad av Vetlandas lagkapten, både som förare och anförare. 35-åringen tvingas lämna i från sig VM-titeln till Tomasz Gollob men han är fortfarande världens mest professionella speedwayförare och sportens största släpskoförsedda ledare.

Vilket engagemang

Att Elit Vetlanda skulle bli svenska mästare insåg jag redan efter den första finalen, i Gislaved. Nej, det berodde inte på att Lejonen hamnade i ett tiopoängsunderläge.

Under tre av heaten stod jag bredvid Crump på en gräskulle intill depån. Jag har aldrig sett en så engagerad speedwayförare. När tejpen skulle gå upp korsade han armarna bakom ryggen, böjde sig framåt och låtsades släppa kopplingen.

Han skrek och levde sig in i heaten, trots att han är medveten om att lagkamraterna varken hör eller ser honom.

De är bäst i världen

Sedan, efter matchen, samlade han sina mannar i depån medan Lejonens förare satt utspridda som de individualister de är. Ett sådant agerande skapar något som heter lagkänsla.

Det är en speedwayterm som användes betydligt flitigare under 1970-talet än 2010.

Leigh Adams och Nicki Pedersen borde givetvis ha visat ett liknande intresse för sitt lag och sin klubb, men det är möjligt att de är handlingsförlamade av sina lönekuvert.

– Vi har världens bästa lagkapten, sa Bo Wirebrand i går.

Han har väldigt, väldigt rätt i det, världens bästa sportchef.