Marcus Ericsson:
”Ronnie Peterson var utan tvekan en av de mest framstående racerförarna under 1970-talet. Två gånger blev han tvåa i Formel 1-VM och, precis som jag själv, var han svensk och från Örebro. Han dog ung, bara 34 år gammal, efter en startkrasch i Italiens Grand Prix på Monza 1978. Det som hände satte igång arbetet med många säkerhetsregler som vi tar för givna i F1 idag.
Jag är förstås för ung för att ha sett honom köra race i verkligheten, men för mig är Ronnie en legend. Han är den störste racerhjälten Sverige har haft och folk kommer fortfarande ihåg honom.
Ronnies rykte sträcker sig långt utanför Sverige. Du kan fråga praktiskt taget vem som helst inom sporten och de rankar honom som en av de största trots att han aldrig blev världsmästare.
Det som alla beundrar honom för var hans snabbhet och spektakulära körstil. Närhelst du läser en intervju med de som arbetade med honom eller de som tävlade mot honom, som Jackie Stewart, säger de samma sak. Kanske var han inte den bästa föraren på att utveckla en dålig bil till att bli en bra bil men han kunde sätta sig i stort sett vilken bil som helst och köra den på gränsen – ofta på sladd genom kurvorna.
Han hade inte alltid de bästa bilarna men han körde flera intressanta bilar, som den röda March 711 med den ovanliga framvingen, kallad ”tebrickan” och Tyrrells sexhjuliga bil P34. Och han körde två gånger för Lotus när de var som mest kreativa. Sexhjulingen såg ganska lustig ut men Jody Scheckter vann 1976 års Svenska Grand Prix och slutade trea i VM med den. Tyvärr hade den halkat efter i konkurrensen när Ronnie hamnade i den 1977.
Oavsett vilken bil han körde var det sättet han körde den på som fansen beundrade. Han körde verkligen på sladd, helt otroligt. Förare bakom honom kunde tro att han tappat kontrollen men det var hans körstil. Man kan se det på racefoton, hans bil gick alltid lite bredare än den som låg bakom honom.
Utanför bilen var han en trevlig, uppriktig och lojal person med stor integritet, har jag fått höra. Han kanske var lite vild på banan men han kraschade aldrig in i någon med flit. När han körde för Lotus andra gången stod det i kontraktet att han var andreförare vid sidan av Mario Andretti. Trots att han ofta var snabbare än Andretti var Ronnie lojal och tog inga poäng ifrån honom.
På den där tiden körde F1-förare inte bara Formel 1. Ronnie tävlade i F2, racersportvagnar och i standardbil på bana. Han startade till och med i Svenska Rallyt i en Porsche 911.
Det måste ha varit en fantastisk tid när man kunde köra olika bilar i olika länder varje helg. Om man kunnat göra det idag skulle man lärt sig mycket mera. Även om vi har en lång och hektisk säsong i Formel 1 idag, med 20 race per år, skulle jag inte ha något emot att sticka emellan med några andra tävlingar. Ge mig en bil så kör jag!
När man tittar på gamla foton kan man se att racingmiljön i depån och runt Ronnie på den tiden var ganska stillsam mot idag. Då fanns inte alla våra säkerhetsgrindar och mekanikerna jobbade med bilarna på alla möjliga ytor, som under ett träd. Förarna hängde ihop med varandra mera än idag. Och om jag varit med på den tiden skulle jag definitivt haft sådana där coola polisonger som de hade då.
Jag kommer från samma trakt som Ronnie. Att följa honom i hans fotspår känns verkligen speciellt. Det finns en staty av honom i hans hemstad Örebro, som jag bor i nu också. Jag föddes i Kumla som bara ligger knappt två mil från Örebro och mitt hus ligger nu fem minuters promenad från statyn. Jag blir ofta tillfrågad av tidningar och magasin om att bli fotograferad där och turister brukar ofta stanna till vid statyn.
Jag träffar också Ronnies dotter Nina några gånger per år. Ronnie är fortfarande ett stort namn här hemma och för mig är han en av de största inom svensk sport, vid sidan av legendariska namn som Björn Borg och Ingemar Stenmark. Han är definitivt bland de fem största.
I samband med Monacos Grand Prix 2014 hyllade jag Ronnie genom att bära en hjälm med Ronnies hjälmmönster, för att påminna om hans seger i Lotus 72 där, 40 år tidigare.
Det kändes speciellt. Hans hjälmdesign var ren och enkel. Jag gillar den och hjälmen gick verkligen hem bland de i depån som fortfarande minns honom.
Ronnie är framför allt berömd och högt skattad för att han var snabb. För mig står det helt klart att han skulle blivit världsmästare till slut om han inte dött efter olyckan. Det är mycket tack vare Ronnie som motorsport och Formel 1 är så populärt i Sverige. Och han banade väg för oss som kommit efter honom. När folk får veta att jag är svensk och de nämner Ronnies namn känns det som en stor ära för mig.”
