Fredrik af Petersens F1-blogg: Rekordet som alltid kommer finnas kvar
Det finns många rekord i Formel-1.
Juan-Manuel Fangio är den ende som blivit världsmästare med två olika märken under en säsong. 1954 körde han både för Maserati och Mercedes.
Många har blivit slagna under åren, men ett kommer alltid att finnas kvar.
John Surtees är en den ende som vunnit en VM-titel både på två och fyra hjul. Engelsmannen vann sammanlagt sju VM-titlar för motorcyklar, fyra i den stora klassen över 500 cc, innan han började tävla med bilar. Han krönte sin karriär 1964 i Mexiko med titel i F1.
Många har sedan försökt göra om bedriften. Mike Hailwood, som var en av tidernas bästa MC-förare, försökte och var två gånger nära att vinna ett F1-lopp, och ironiskt nog körde han för Surtees team. Han hade efter avslutad karriär startat sitt eget F1-stall. Andra mästare på två hjul som försökte sin lycka med fyra men misslyckades var Giacomo Agostini, Johnny Cecotto och Eddie Lawson.
Ferrari lät Valentino Rossi en gång testa men italienaren tackade snabbt nej till att fortsätta.
Att Surtees började med motorcyklar berodde på att pappan under kriget var kurir och efteråt började tävla. Sonen följde med och resten är, som de säger historia.
1960 var Johns sista säsong med motorcyklar och han avslutade den karriären på bästa möjliga sätt. Två titlar, 350 cc och 500 cc, med en Augusta. Italienarna ville att han skulle fortsätta men förbjöd honom att tävla hemma i England med en Norton. Men Surtees tyckte att det var för få lopp och tackade nej.
– I mitt kontrakt stod inget om att jag inte fick köra racerbil så jag köpte en F2-bil från Cooper. Och blev tvåa i mitt första lopp, har han sagt.
En man som blivit en legend inom sporten
Motorcykel-säsongen hade inte startat och med sin Cooper tävlade han i England. Efter ett par lopp fick han ett erbjudande att testa en ny F1-bil från en man som blivit en legend inom sporten. Colin Chapman, som grundade Lotus. John var dock i själ och hjärta fortfarande en mc förare.
– Colin erbjöd mig ett kontrakt som fabriksförare men jag sa att jag hade inte tid, för jag tävlade ju fortfarande med motorcyklar. Med ett handslag kom vi överens om att jag skulle köra för honom när det inte kolliderade och när jag hade en fri helg, har han berättat.
I det första riktiga loppet blev han tvåa och i det tredje stod han i första rutan på "gridden". Men han körde av när foten halkade av bromspedalen. Han hade ”tjuvstartat” med att bryta de två första loppen men de räknades inte till vm.
Colin Chapman ville behålla John 1961 men Innes Ireland hade ett kontrakt och han gillade inte landsmannen. Så istället för Lotus blev det en Cooper. Framgångarna uteblev. Året efter satt John i en Lola och blev fyra i vm. Och det räckte för att en annan legend skulle ta kontakt. Enzo Ferrari, som gav engelsmannen ett kontrakt som fabriksförare 1963. Året efter den stora triumfen: VM-titeln.
- Vad en motorcykel och en racerbil har gemensamt är att det är redskap som man tävlar med. Skillnaden är hur man tolkar hur man skall köra med dem och kontrollera dem, har han sagt.
Efter några månader 1964 såg John inte ut som en blivande mästare. Enzo Ferrari ansåg att klassikern Le Mans var viktigare enligt det amerikanska mottot, "Win on Sunday. Sell on Monday". Och för "Il Comendatore" gällde det ju att sälja så många sportbilar som möjligt.
Motorn i Johns F1-bil hade problem med insprutningen och därmed en motor som drog ojämnt. Efter mycket grubblande hittade man en lösning och John ledde ett lopp när en upphängning gick sönder. Det spelade inte så roll för Ferrari, för stallkamraten Lorenzo Bandini vann och därmed visste Scuderia att man nu hade en bil som kunde köra om segrar och titeln.
När F1-truppen kom till Mexico City (årets final) hade tre förare chansen att bli mästare: John, Graham Hill och Jim Clark.
Loppet började dåligt för John. Bara en 13:e plats efter första varvet. I mitten av loppet låg han bakom stallkamraten Bandini som i sin tur körde om tredje platsen med Hill. Clark ledde före amerikanen Dan Gurney.
Fick John hjälp av italienaren?
Bandini puttade nämligen av Hill vid en attack.
– Han gjorde det inte med flit. Graham visste att han hade två röda bilar bakom sig och visste var han skulle kolla. Han försökte välja en linje så att ingen av oss kunde attackera, sade Hill, och fortsatte:
– Alla tre kom in i hårnålen och jag såg att Graham valde att blockera på innern. Lorenzo såg sin chans och försökte på yttern.
Och det kunde bara sluta på ett sätt. De krockade och John fick en lucka och körde om bägge. Trea men inte klar mästare. Clark ledde fortfarande men det rök oroväckande från hans motor. På sista varvet var skotten tvungen att först släppa förbi Gurney och sedan också John. Andraplatsen och sex poäng räckte till titeln eftersom Hill inte fick några poäng.
– När jag kom i mål visste jag inte om jag var mästare eller ej. Först när jag kom tillbaka till garaget och såg reaktionen där förstod jag att jag hade vunnit, sade han.
Knappt ett år senare testade han en Lola sportbil och hade en fruktansvärd olycka på grund av ett fabrikationsfel i en upphägning, som bröts, och blev allvarligt skadad. Massor av brutna ben och allvarliga inre skador. Bilen hade voltat och hamnat ovanpå John.
När han gjorde comeback kunde han bara gå med hjälp av kryckor och man fick lyfta ner honom ner i bilen.
Ett team med interna svårigheter
Ferrari har alltid varit, och är delvis fortfarande, ett team med interna svårigheter. 1966 hamnade John i mitten av politiska stridigheter. Och trots att han vann i Belgien lämnade han Scuderia mycket snabbt i Le Mans och skrev på för Cooper-Maserati. Han vann ett lopp med sitt nya team men inte fler titlar.
– Jag hade kunnat bli mästare men när man känner att man inte får det stöd man behöver och chefen föredrar en annan förare är det lika bra att hoppa av, har han sagt.
Det var teamchefen Eugenio Dragoni som hade sin landsman Bandini, som favorit.
Många år senare pratade han med Enzo Ferrari och bägge ångrade vad som hade hänt.
–Han sa att vi skulle bara komma ihåg de dagar som var bra och inte de fel vi hade gjort. Och det var ett fel. Jag måste nog erkänna att jag var lite för impulsiv, sade han då.
En titel blev det dock det året. På den tiden körde många förare olika serier för att helt enkelt tjäna pengar. John åkte ofta över till USA och vann CanAm serien.
1967 var hans arbetsgivare Honda och han vann i Italien men det räckte inte. Man la ner verksamheten året efter. Nästa team blev B.R.M, som försökt stoppa honom i Italien. Säsongen gick inte bra och tanken att sluta bara växte.
Så 1970 började tredje kapitlet i John Surtees karriär i motorsport. Som ägare till att Formel-1-stall.
– Jag ville inte längre vara beroende av andra utan vara min egen chef, sade han.
Jack Brabham vann VM-titeln och Bruce McLaren många lopp med sina egna team, och John ville bli lika framgångsrik men lyckades inte. Finanserna var dåliga och resultaten därefter. Som bäst en femte plats i konstruktörs vm 1972. Sex år senare insåg han det hopplösa och la ner teamet.
Av sina fans fick han smeknamnet Big John. Den 10 mars 2017 gick han bort 83 år gammal. Han är inte glömd och rekordet kommer inte att brytas.
