af Petersens: Än i dag tvista de lärde om vem som vann
Radiosportens motorexpert bloggar om kvinnliga förare och rekordlånga lopp.
Motorsport har haft få kvinnliga förare. 11 har tävlat i IndyCar serien och ännu färre i formel 1. Fem har försökt och det är bara en som fått poäng. Italienskan Lella Lombardi fick en halv poäng för sjätte platsen i Spanien 1975. Loppet bröts på grund av krascher. Mellan 1974 till 1976 körde hon tolv lopp för March, Williams och Ram.
Maria Teresa de Filippis, också från Italien, kvalade in till tre lopp 1958-1959. Hon körde en Maserati. Då var det andra tider och vissa herrar hade en helt annan åsikt om vad kvinnor skulle göra än i dag.
– Det fanns också gentlemän. Juan-Manuel Fangio var alltid rädd om mig och tyckte att jag tog för stora risker, sa hon en gång.
Hennes bästa resultat var en tionde plats i Belgien men i kvalet var hon otroliga 40 sekunder långsammare än Tony Brooks som var snabbast.
Engelskan Divina Galica var en tuffing. Hon tävlade i störtlopp och kom på pallen i två os. I formel 1 försökte Divina kvala in tre gånger under säsongerna 1976 och 1978 med en Hesketh men misslyckades.
Samma resultat för Giovann Amati, Italien, som försökte tre gånger säsongen 1992 med en Brabham-Judd. Sämst gick det för sydafrikanskan Desiré Wilson, som bara försökte en gång men inte kvalade in. Men kanske ändå den framgångsrikaste av de fem. 1980 vann hon nämligen ett lopp i den engelska formel 1-serien med en Wolf. Desiré har kört inte mindre än 135 olika racerbilar, och tävlade bland annat i de två klassikerna Le Mans 24-timmarslopp och Indy 500.
Några kvinnor har också varit testförare. Engelskan Susie Wolff, som i många år tävlade i DTM-serien i Tyskland, arbetade hos Williams 2012-2015. Hon körde också ett träningspass 2014 och var därmed den var hon första kvinnan sedan Giovanna Amati att köra en f1:a i samband med en tävlingshelg.
María de Villota, Spanien, var testförare för det numera nedlagda teamet Marussia. Hon skadade huvudet svårt när hon körde på en nedfälld lastbrygga på en lastbil i samband med ett test i juli 2012. Hon förlorade ett öga och rehabiliterade sig men avled av en hjärnblödning i oktober 2013.
Carmen Jorda, också från Spanien, var en del av Lotus 2015 och 2016. Hon körde bara i simulatorn. Tatiana Calderon, Colombia, var utvecklingsförare hos Sauber 2017, testförare 2018 och fick även möjligheten att testa en f1:a i Mexiko och i Italien. I år är hon den första kvinnan att tävla i formel 2.
Hon får kanske om ett par år konkurrens av en av de 18 utvalda kvinnorna som får köra nya W Series. En av dem är finskan Emma Kimilainen. De andra 17 kommer från i stort sett hela världen.
Nordschleife, 22 835 kilometer på Nürburgring är inte den längsta banan man kört ett GP på. Det rekordet håller Pescara i Italien med 25 838 kilometer med två rakor på sammanlagt 12 kilometer och 49 kurvor. Den sista sex kilometer långa rakan tog slut vid en dubbel chickan vid målet. Toppfart på den andra rakan var 278 km/h.
”Loppet var inte en kamp människa mot maskin utan människa och maskin mot banan”, skrev den legendariska engelske journalisten Denis Jenkinson.
Loppet kördes bara en gång men är inte unikt bara för längden utan också av en annan anledning. Det enda lopp som fick namnet efter en stad. Pescara Grand Prix.
1957 rådde en oljekris och flera lopp ställdes in. Pescara hade en tradition när det gällde racing och borgmästaren ville återuppliva den. Det tyckte tydligen alla andra var en bra idé för banan kantades av inte mindre än 250 000 åskådare. De fick uppleva att det var bara två förare som körde varvet på under tio minuter. Juan-Manuel Fangio och Stirling Moss. De två var arga konkurrenter men riktigt goda vänner. Den här gången var det engelsmannen som vann. Kanske satsade Fangio inte allt för han hade redan vunnit titeln och ville kanske låta Stirling stå i mitten på pallen.
Kanadas GP 1973 på Mosport Park. Tre förare korade sig själva som segrare men än i dag är det inte helt klart vem som egentligen vann.
När Emerson Fittipaldi korsade linjen kastade hans chef Colin Chapman som vanligt sin svarta mössa i luften.
Jackie Oliver trodde att han vunnit och sträckte upp knytnäven i en segergest. Men tävlingsledaren valde Peter Revson och flaggade av honom som vinnare.
Efter en krock hade man skickat ut en pace car för första gången i formel 1 framför Hoden Ganley, som man trodde ledde, men det var fel. Och nu blev allt ännu mer förvirrat. I depån sa man att Jean-Pierre Beltoise, Jackie Oliver och Peter Revson var de tre första. Men eftersom de passerat depån innan pace car kom var de antingen ett varv efter de andra eller ett varv före. Om de var efter spelade det ingen roll för efter två varv hade de kört ifatt alla andra.
På näst sista varvet körde Emerson Fittipaldi om Oliver och Beltoise och Chapman ansåg att brasilianaren hade vunnit.
Domarna sa att det var fel. De ansåg att från varv 49 hade Revson lett med drygt 30 sekunder före Fittipaldi och Oliver. Beltoise var enligt deras uppfattning fyra. Man sa att i röran hade han gjort ett stopp som ingen märkt.
För att få resultatet att se rätt ut drog man av ett varv för Jackie Stewart och Howden Ganley. Något som skotten inte kunde förstå för han hade gjort tre stopp.
I tre timmar räknade man och kollade varvschema, massor av depåstopp på grund av krascher, dimma och regn, och kom fram till att Revson måste ha segrat. Men än idag tvistar de lärde om det verkligen stämmer och vem som är den riktiga vinnaren.
